David Petander – vandrarprästen

Hans vilja att leva, gå orden berörde många. Han valde bort makt och rikedom och hade modet att utstå förtal och hån och gå sin egen väg.

Hans namn var David Emmanuel Petander och kallades Vandrarprästen.

En vinterdag 1910 lämnade han tjänsten som pastorsadjunkt i Borgsjö församling i Medelpad med orden ” Nu är jag inte längre statens präst” och gav sig ut på vägarna. Han hade inte ett öre på fickan och om han inte fick en säng att sova i övernattade han i lador eller ute i det fria.

1914 i oktober avled han. I år, för ett hundra år sedan. Några månader efter krigsutbrottet, det som han vandrade och predikade för att förhindra.

Han är bortglömd, få vet vem han var, men en gång i tiden, åren 1910 till 1914 vandrade han genom landet och tusenhövdade skaror lyssnade på hans ord. Men kanske mer än något annat drabbades de av hans sätt att leva, av hans kompromisslösa vilja att leva ”Jesu enkla lära.

En vandringsliturgi växte fram; han vandrar in i en by eller stad. Sätter upp sitt handskrivna anslag på en stolpe eller en ladugårdsvägg. Möten äger rum. Samtalsmöten snarare än högstämda mässor. Gemenskaper bildas. Och David Petander vandrar vidare till nästa stad eller by.

Vad ville han, och varför gick han till fots?

En gång sade han ” Jag har för brått för att inte gå”. Han valde långsamhetens möjlighet, vandringen närhet, samtalets innerlighet. Glimtar av Guds rike.

”Allt han ville var att de han mötte skulle lyssna inåt, höra tonen och klangen därinne, den som han vid ett tillfälle liknade vid en lärkas sång”.*

Hans budskap och som han levde det sträcker sig fram till vår tid. Vad kan vi, vad kan en pilgrimsrörelse, en kyrka, lära av Vandrarprästen?

Olle Sahlström, pilgrim och författare

 

*Vi möts i lärkan sång . En resa i Vandrarprästen David Petanders fotspår, Olle Sahlström(Atlas, 2014)